En tidig morgon då klockan just slagit fem vaknar jag ensam i mitt rum och ensam i min säng för då jag vänder mig om finns du ej längre där som du alltid gjort förut. Du packade väskan och sade ett tyst farväl i går kväll och steg ut ur mitt rum ut ur mitt liv för denna gång ja kanske för resten av mitt liv. Jag låg ensam kvar med ett brustet hjärta och med tårar längs mina kinder försöker förstå varför du bara lämnade mig försökte förstå vad det var jag gjorde så fel. Men hur jag än försöker får jag inget svar på frågorna jag har då förstår jag att du aldrig mer ville tala med mig.

 

Går min väg och känslan är så konstig för denna väg har jag alltid vant mig vid att du går bredvid mig men idag gick jag ensam på min väg. Det kändes som slutet var nära att du för alltid skulle vara borta från mig. Slog ditt nummer men du bara lade på du sade inte ens hej då jag försökte nå dig du var så kall och ignorerade mig totalt. Hur jag än nu försöker blir allt bara fel och tomheten svider och hjärtat bränner som en eld inom mig. Såg på fotat av dig och samtidigt på hur ett höstlöv singlar ner från trädets gren landar så mjukt emot marken. En dag så ser jag ut från mitt fönster ner på den väg där du alltid kom gåendes klockan fem men vägen var tom och känslan sved och gjorde mig svag. Du visade så tydligt hur lite du förstod av hur mycket jag saknar dig.

 

Jag var ensam jag var utanför de andra som hade någon att gå och vara med. Jag fick se på då dom andra försvann och hur jag blev ensam kvar med ett brustet hjärta där jag i sängen min låg. Ensam utan dig fick jag vara varje dag och mina små försök att nå dig gav ingen ide att ens försöka förstå varför du bara så plötsligt lämnade mig och gick din väg rakt ut ur mitt liv.

 

2013-10-29 Mikael Redman.